I väntrummet sitter en
äldre kvinna med handväskan nervöst fastklämd i knät. På
huvudet har hon en hög klarröd sameluva dekorerad med
sidenband, och på fötterna ett par näbbstövlar. Utanför i
snön står hennes spark tryggt parkerad, i väntan på att hon
ska bli färdig hos doktorn. Inne på mottagningen sitter den unge samiske läkaren Amund Peder Teigmo begraven i skrivarbete på sin dator. Det är tidig morgon, och det första patientbesöket är inplanerat först om en halvtimme. När jag knackar på lyfter han ansiktet från skärmen och konstaterar:
– Jaså är det du? Ja jag såg dig vid bron på vägen hit och funderade på vem du kunde vara. Man lägger märke till ett nytt ansikte i Karasjok.
Jag befinner mig i nordnorska Finnmark, i den lilla staden Karasjok i hjärtat av Sameland, 24 mil söder om Nordkap och tio minuters bilväg från finska gränsen. Karasjok har knappt 3 000 invånare, varav cirka 85 procent är av samiskt ursprung. Staden är en av fyra nordnorska kommuner inom det så kallade samiska förvaltningsområdet, en administrativ region där invånarna har rätt att använda samiska språket i kontakten med myndigheterna, och barn kan gå i samiskspråkiga daghem och skolor.
Utöver att hysa det norska sametinget och sameradion, är Karasjok känt för att ha presterat den lägsta uppmätta temperaturen någonsin i Norge – minus 51,4 grader Celsius den första januari 1886. Medeltemperaturen ligger numera på minus 2,4 grader.
Amund Peder Teigmo arbetar i Karasjok sedan några år tillbaka. Han är 33 år och uppvuxen i södra Norge, men har tillbringat det mesta av barn- och ungdomen i Karasjok, som båda hans föräldrar kommer från. Det har alltid varit hans dröm att komma tillbaka hem och överta jordbruket på föräldragården, berättar han, och driva det på ett annat sätt än man gjort tidigare. Samtidigt ville han utbilda sig till ett yrke där han fick arbeta med människor. Läkarbanan låg nära till hands, eftersom hans mamma är sjuksköterska – ”jag är uppvuxen med stafylokocker” säger han och skrattar.
Idag bor han på föräldragården någon mil utanför Karasjok tillsammans med fru och tre barn, och är i full färd med att förverkliga sin dröm om en alternativ hälsogård.
Öronmärkt utbildning
För patienterna är det myckt betydelsefullt att kunna möta en läkare som pratar samiska. Det är viktigt att kunna känna sig trygg och säker när man kommer till vårdcentralen, både för att kunna göra sig förstådd och för att förstå det doktorn säger, säger han.
För 40 år sedan fanns det inga samiska läkare i Norge, idag har den samiska läkarförening ett 50-tal medlemmar. Det politiska uppvaknandet bland samerna på 60- och 70-talen ledde till att allt fler skaffade en akademisk utbildning. För att avhjälpa det stora behovet av inhemska läkare i de samiska områdena infördes en positiv särordning för samisktalande studerande; två öronmärkta platser per år vid läkarlinjerna i Bergen och Tromsø. Det gav resultat.
Men hur användbart är det samiska språket när det gäller något så specialiserat som sjukvård? frågar jag. Finns det verkligen ord för alla medicinska termer?
– Medicin är ju ett område som utvecklar sig hela tiden. Långtifrån alla facktermer finns på samiska, exempelvis inom ett område som genteknologi. Samiskan har till exempel inget ord för arvsmassa, så då får man försöka konstruera ett ord som beskriver vad arvsmassa innebär, säger han
När det gäller anatomi är samiskan dock mycket uttrycksfull, och kunskaperna hos den samiska befolkningen är imponerande, tycker Amund Peder Teigmo.
Kläm på anatomin
– Samer har mycket bättre grepp om anatomi än vad norrmän har. De som arbetar inom rennäringen och är vana vid slakt och styckning, vet exakt var bukspottkörteln sitter till exempel. Det gör det mycket lättare att förklara många sjukdomar.
Det gäller dock mest den äldre generationen, lägger han till vid närmare eftertanke. Många av de yngre saknar erfarenhet av att hantera slaktkött och inre organ. Idag är bara cirka 18 procent av befolkningen i Karasjok sysselsatt inom rennäringen.
Amund Peder Teigmo är smal och senig, med hornbågade glasögon. Under läkarrocken är han klädd i en grå sweatshirt med emblem från Finnmarksloppet – Euro-pas längsta hundspannstävling. Att köra med hundspann är hans passion.
– Det är viktigt att ha ett intresse vid sidan- av jobbet. Jag stortrivs på mitt arbete, men jag glömmer allt om det så fort jag kommer hem. Risken att lessna på jobbet minskar om man har det så, tror jag.
I år gick tävlingen dock mindre bra för hans del, han tvingades bryta på grund av ett oväder.
– Jag disponerade min tid dåligt, säger han och rynkar missnöjt på ögonbrynen, för att strax luta sig framåt över skrivbordet och ivrigt kasta sig ut i en förklaring om hur han trots allt klarade sig undan stormen genom att vända om i tid.
Så avbryter han sin utläggning och återvänder till huvudfåran: poängen är att det är viktigt att ägna sig åt friluftsliv och vårda den egna hälsan, både fysiskt och mentalt. Det förebygger sjukdomar och gör att han får överskott att ta hand om andra i jobbet.
Drömvärld
För några år sedan var det svårt att få sjukvårdspersonal till Karasjok, men numera har det blivit lättare att rekrytera både fast personal och vikarier. Folk har fått upp ögonen för det rika friluftslivet som erbjuds här uppe, tror Amund Peder Teigmo, och räknar raskt upp scooterkörning, laxfiske, guldvaskning och renkapplöpning. Dessutom finns iskylan och norrskenet som extra tillgångar.
– Vi lever närmast i en drömvärld! säger han entusiastiskt.
– Men man måste inse att Karasjok är en plats för att ha en passion, för natur och kultur, inte för att shoppa.
Han håller ett högt arbetstempo. Samtidigt som han svarar på mina frågor kontrollerar han regelbundet inkommande meddelanden på datorskärmen, och då och då rafsar han ner några rader på en gul kom-ihåg-lapp.
Antalet husläkare i en kommun beror på befolkningsunderlaget, och varje husläkare ska ha mellan 500 och maximalt 2 500 patienter på sin lista. Amund Peder Teigmo har 750 patienter, fördelade enligt en 70/30 princip som innebär att 70 procent av patienterna själva valt honom som läkare, medan han fått sig de resterande 30 procenten tilldelade av försäkringskassan. De flesta av hans patienter är samisktalande.
– Jag har inga problem att hinna med patienterna på min lista. Jag brukar ta emot uppåt 20 per dag och det tycker jag är lagom. Det är inte för stressigt, och jag hinner göra ett bra jobb.
Att jobba på den egna hemorten, där alla känner alla och många inom både patient- och personalgruppen är släkt med varandra, har sina för- och nackdelar. Amund Peder Teigmo har gjort det till en regel att inte ha några nära vänner på sin patientlista.
– Händer det något akut tar jag naturligtvis emot dem, men jag ser helst att de uppsöker någon annan om de kan. Man måste tänka igenom situationen noga på förhand, och vara beredd på den komplikation som kan uppstå om det är en nära släkting som kommer med en svår sjukdom, eller om det är ens eget barn som måste sys akut för att det råkat ut för en olycka.
– Det kan vara svårare för en person att se mig som vän efter en sådan händelse, men jag skiljer noga på vad som sägs inom de här fyra väggarna och utanför, säger han.
Den kännedom han har om människorna och det omkringliggande samhället är å andra sidan mycket värdefull, tycker han. Han vet vilka problem som finns i de olika familjerna, och kan fånga upp saker mellan raderna när har tar emot en patient.
Samisk hälsoforskning
– Jag behöver inte fråga om allt, och har lättare att komma ihåg en persons sjukdomshistoria. När någon kommer till mig med ryggsmärtor, vet jag kanske att patienten kan vara påverkad av att det finns ett sjukt barn i familjen till exempel. Jag har fler än en krok att hänga upp min kunskap på.
Finns det speciella hälsoproblem i den samiska befolkningen? undrar jag, men den frågan är inte helt lätt att svara på, säger Amund Peder Teigmo. Dels finns ingen statistik över vilka invånare som är samer, eftersom det aldrig gjorts någon sådan folkräkning, dels finns det en stor skepsis bland samerna själva mot att knyta forskning om sjukdomar till etnisk tillhörighet. Under mellankrigstiden genomförde norska vetenskapsmän rasbiologiska undersökningar bland samerna, något som gav upphov till en påtaglig misstänksamhet mot allt vad registrering av etnicitet heter.
Idag finns således inte några tillförlitliga siffror över antalet samer. Man brukar dock räkna med att det bor omkring 50 000 i Norge, och cirka 20 000 i Sverige. Därutöver finns det mindre samiska befolkningar i norra Finland och på den ryska Kolahalvön.
Det enskilt största hälsoproblemet bland samerna i Nordnorge tror Amund Peder Teigmo dock har varit de psykiska efter-verkningarna efter kärnkraftsolyckan- i Tjernobyl. Oron över hur det skulle gå med rennäringen om renköttet inte kunde ätas, om man skulle bli arbetslös och tvungen att flytta söderöver, har legat och gnagt i många sinnen och orsakat psykosociala problem under lång tid.
Övernaturliga kunskaper
Traditionen med att vända sig till kloka gubbar och gummor för olika skavanker lever fortfarande kvar i Sameland. Det finns särskilda ”läsare” som håller förbön för sjuka, och vissa personer påstås vara nåjder eller trollmän, och besitta övernaturliga kunskaper. Så länge det används som ett tillägg till skolmedicinen och inte som ett alternativ, har Amund Peder Teigmo ingenting emot företeelsen.
– Om det har effekt så är det väl utmärkt. Några av mina patienter berättar att blödningar de haft har stoppats när de ringt till någon bestämd person, eller att de känt sig bättre efter att ha varit hos en läsare.
– Det största problemet är att folk ibland inte uppsöker läkare i tid, utan prövar en rad alternativa metoder först utan resultat. Det finns en del oseriösa skojare också. Jag har haft patienter som kommit hit med stora sår efter att ha fått rådet att skölja munnen med antiseptisk sårlösning, och folk som fått brännsår på grund av märkliga behandlingar de utsatts för.
Det är en vindstilla lördagmorgon och skaren knarrar under stövlarna. Jag har fått skjuts genom den låga granskogen i ungefär en mil österut från Karasjok räknat, i riktning mot finska gränsen. I en glänta vid sidan av vägen, strax intill den vindlande Karasjok-älven, står en skylt som annonserar att här ligger Teigmogårdens hälsogård. Den visar sig bestå av två bostadshus – ett äldre rödfärgat tvåvåningshus och en lite större nybyggd villa, några uthus, en fårfålla och en hundgård, där invånarna strax uppmärksammar min ankomst med höga skall och ylanden. Ute på den snötäckta åkern syns en liten vit kåta.
Samisk arena
Amund Peder Teigmo möter mig på gårdstunet klädd i yvig skinnmössa och röd jacka med hälsogårdens namn inbroderat på bröstet, och börjar omgående förklara tankarna bakom sitt och hustruns projekt.
– Min vision är att låta samiska patienter möta behandling och behandlare under mjukare och mänskligare former. Inom den traditionella vården skickar vi sjuka människor till fyrkantiga och sterila institutioner som känns väldigt främmande för dem. Men jag tror inte på att all behandling nödvändigtvis måste försiggå inomhus. Vi försöker skapa en samisk arena, där patienterna kan känna igen sig, både i språket, miljön och de aktiviteter som erbjuds.
Till Teigmogården kommer patienter med olika funktionshinder, rehabiliteringspatienter och människor med psykiatriska diagnoser, både barn och vuxna. Amund Peder Teigmo har fått vissa forskningsmedel som gör att han kan driva verksamheten, men får därutöver ingen patientersättning från det offenliga, så patienterna betalar det mesta själva. Verksamheten har bara öppet på dagtid, men hälsogården hjälper till med att ordna övernattning för långväga patienter.
– Jag har satt mig in i patientens roll och funderat på vad jag själv skulle uppskatta om jag behövde vård. Den samiska traditionen innehåller många element som vi är övertygade om har en direkt hälsofrämjande effekt. Ta det här med djur till exempel. Samer har alltid djur omkring sig, och effekten av djurterapi, eller animal assisted therapy som det heter på engelska, är mycket väldokumenterad, säger han.
I ett av uthusen finns en gammal verkstad, där patienterna kan ägna sig åt samiskt konsthantverk eller duodji, under kunnig ledning av Amund Peder Teigmos fru, som är arbetsterapeut. De kan också delta i arbetet på gården, hjälpa till med fåren eller slädhundarna, vandra längs älven, fiska eller ta sig en tur i en av de långa smäckra älvbåtarna.
Han har utgått från det han själv tycker är roligt i livet, säjer Amund Peder Teigmo, och försökt förverkliga det på Teigmogården. Grundtanken är att erbjuda fysisk aktivitet som känns meningsfull och rolig, samtidigt som den har en tydlig samisk prägel, och därigenom skapa en förtrolig kontakt till patienterna. Den som bara vill sitta stilla och ta det lugnt har inget här att göra, säjer han till mig, när vi tar vägen mot den skällande hundgården.
Hundgården rymmer ett tjugotal hundar med olika färger och teckningar, av raserna Siberian och Alaskan husky, var och en bunden vid sin egen koja. Amund Peder Teigmo tar tag i raggen på en av dem och öppnar hundens gap för att demonstrera hur man kan avgöra om en hund är intelligent eller inte.
Hur dumma som helst
– Man tittar efter om den är svart i gommen, det är ett gammalt samiskt knep som aldrig slår fel. Men vi vill inte bara ha kloka hundar, några av dem ska inte göra annat än springa och dra längst bak i spannet, de får vara precis hur dumma de vill.
Med hjälp av hundarna kan han lättare få kontakt med inbundna patienter, förklarar han, särskilt barn. Att låta ett barn köra hundsläde på egen hand, men med vuxenassistens, kan vara ett sätt att stärka barnets självförtroende.
– Slädhundar är den ras som genetiskt sett mest liknar vargar. Det kan vara väldigt stimulerande för ett barn, eller en psykiskt sjuk vuxen för den delen, att uppleva att de kan tygla en varg.
– Jag brukar sitta där bak i hundsläden och låta barnet sköta tyglarna. Jag finns med som en trygghet, men barnet får uppleva triumfen av att klara av någonting nytt och spännande alldeles själv. Det ger en prestationskänsla som många aldrig har känt tidigare, de har bara upplevt det ena nederlaget efter det andra.
Samisk golfbana
Min utmätta timme på Teigmogården lider mot sitt slut, Amund Peder Teigmo väntar besök av en grupp läkarkollegor om en liten stund. Han kastar en blick på klockan – jo, han hinner kanske precis demonstrera en sista sak för mig. Teigmogårdens stolthet: världens enda samiska golfbana, som ligger på åkern framför det gula bostadshuset.
– Vi hässjade hö här när jag var barn, och när vi drog upp störarna om hösten brukade vi skoja om att hålen i åkern var en golfbana. När jag flyttade tillaka hit med familjen för sex år sedan, köpte jag min första golfutrustning och började träna. Sen var jag fast.
Idag finns det 16 aktiva golfspelare i Karasjok som utnyttjar banan, många av dem unga män som för övrigt inte intresserar sig särskilt mycket för motion.
– Så nu har vi fått vår egen samiska golfbana, komplett med massor av mygg! säger Amund Peder Teigmo stolt, samtidigt som bilen med nästa grupp besökare rullar upp på gårdsplanen.
LÄNKAR
Här är Teigmogården hemsida:
http://www.teigmo.no
Hem